i will not let you in.

ibland vaknar jag i ren skräck, rädd för det vakna tillståndet. idag är en sådan dag där allt känns jävligt tungt och jag skulle helst vilja sova bort de närmsta timmarna. kalla det ångest eller vad ni vill, jag har tappat ord på känslan som funnits i mitt liv längre perioder de senaste fem åren men som på senaste året bara kommit sporadiskt. oftast kan jag handskas med det men ibland känns det som att jag tappar fotfästet helt och faller långt långt nedåt. vad det beror på vet jag fortfarande inte efter flertalet timmar framför någon som studerat mitt psyke och efter mycket eget grubblande. jag orkar inte heller lägga ner särskilt mycket energi längre på att försöka få ett svar då jag helt enkelt accepterat att jag har hemska dagar som ibland triggas av en liten händelse, ett ord eller oftast inget alls. det som får mig att inte lägga mig där i sängen och isolera mig totalt är att jag i slutändan vet att jag mår förbaskat bra, även om det känns jobbigt idag. jag har vänner som jag skulle döda för och en familj som efter många om och men är mitt allt.