jag kan inte ens gå utan din luft i mina lungor.

att det skulle vara så jobbigt att skriva ett brev. bokstäverna som bildar starka och längtande ord svider i mina ögon och raderna flyter ihop med blyertsstrecken. egentligen borde jag försöka spela oberörd, som att jag inte bryr mig, men jag har gjort det alldeles för länge för att sedan vakna upp i en verklighet som kväver mig. det senaste halvåret är en enda stor dimma för mig och häromdagen var jag tvungen att inse att jag måste leva i nuet och inte fortsätta tro att det är höst 2007. ja, jag tror det ibland och då är det inte pga det jävla vädret utan just för att jag inte minns något av den tiden från att allt tog slut tills idag, för jag har fortfarande inte förstått vad som hände den där kvällen i oktober. visst minns jag vissa händelser men allt är så väldigt suddigt av de senaste sex månaderna. ett halvår, av ren tomhet. om en vecka är det två år sedan vi träffades första gången, vet du det? jag minns vad jag hade på mig, vad du hade på dig. varför känns den tiden så mycket klarare i huvudet än det jag gjorde för en timma sedan?

jag har fått världens bästa vän, och jag är glad över att jag hittat någon som jag verkligen vågat vara mig själv inför, i alla lägen, någon att lita helt och fullt på. dock gör det ont att jag och du inte längre är ett vi. det gör så djävulskt ont och idag blir allt så väldigt verkligt, idag när jag flyttar ifrån dig ett halvår efter chocken. du vet att jag älskar dig, och aldrig innan har jag kunnat säga de för mig starkaste orden till någon och verkligen mena det men jag tänker skriva och säga dem om och om igen.. jag är kär i dig fredrik, och aldrig har jag varit så säker på något.

bild från 2006.